Under 1800-talet sker stora samhällsförändringar, kvinnornas roll blir viktigare – åtminstone i samhällets övre klasser. Hennes arbete var att skapa en lugn och trygg hemmiljö för familjen. Ett skydd mot den moderna världen.

Hon skulle vara mild, passiv och osjälvisk: hemmets skyddande ängel. Men ett sådant ideal var svårt att leva upp till, inte minst under klimakteriet, då många kvinnor – då som nu – upplevde besvärande svettningar, trötthet och irritabilitet. Plötsligt fanns det ingen klok gumma i skogen att besöka för att bli av med sina besvär och värmevallningar.

Däremot började manliga läkare att få upp ögonen för de symtom som drabbade kvinnor senare i livet. 1821 döpte läkaren Charles Negrier fenomenet till "klimakteriet". Det innebar att de fina kvinnorna kunde gå till doktorn med sina svettningar och värmevallningar. Men vad fick de för behandling då och hjälpte den överhuvudtaget?

Svettningar och hysteri

I 1800-talets samhälle var en kvinnas förmåga att fortplanta sig nära kopplad till hennes kvinnlighet. Därför välkomnades klimakteriet inte precis med öppna armar. I själva verket ansågs det som ett onaturligt och farligt tillstånd som attackerade kvinnans kvinnlighet. Man undrade över varför den månatliga blödningen slutade och vad gjorde det med kvinnors redan "känsliga sinnen"? Detta resonemang ledde till att många kvinnor fick diagnosen hysteri när de berättade att de led av enstaka svettningar och brist på energi.

Hysteri kommer från det grekiska ordet "hystera", som betyder livmoder. Det var tidens stora "kvinnobesvär", diagnosen användes för att förklara allt från rastlöshet till överentusiasm – alla beteenden som avvek från tidens kvinnoideal. Idag har diagnosen lyckligtvis glömts bort, och klimakteriet ses som en naturlig del av livet.